Hur många ormväxter finns
Under evolutionens lopp har ormar anpassat sig till olika habitat. Ormar Serpentes är en underordning i ordningen fjällbärande kräldjur.
Ormar – Wikipedia
Ormar kan ha många olika fjälluppbyggnader. I underhuden sparar ormen fett som energireserv. Ormar förekommer nästan över hela jorden.
Den äldsta bevarade förteckningen över olika ormar återfinns i Brooklyn-papyrusen. Huggormen är den enda giftiga ormen i Sverige, men dess bett är sällan livshotande för en vuxen människa. Några arter har utvecklat ett värmekänsligt organ i nosen , med vilket de i mörker kan känna kroppsvärmen av ett bytesdjur.
Cellerna i överhuden innehåller keratin för att bilda ett tätt och flexibelt hornskikt i form av fjäll. De allra flesta ormar lever på land, men det finns ungefär ett tal arter som lever i haven. Vissa ormar kan öppna munnen så mycket att de kan svälja ett helt vildsvin.
På grund av att käken och benen i gommen bara är sammanlänkade med band kan de öppna munnen väldigt mycket. Ormarnas hud består av tre skikt: överhuden epidermis , läderhuden dermis och underhuden subcutis. Sveriges ormar är alla fridlysta. Alla skikt har olika funktioner. Kopparödla kallas ibland för kopparorm eller ormslå men är alltså en ödleart och inte en orm.
Inom utbredningsområdet finns det dock några öar och ögrupper där ormar saknas. Några icke-giftiga arter har under evolutionens gång skaffat liknande färg som giftiga arter för att skydda sig mot fiender.
Typer av ormplantor (Sansevieria-varianter) med vård och odlingstips
I läderhuden finns flera nervändor , bindvävnad , blodkärl och pigmentceller. Även kroppsfärgen varierar. De saknar bäcken , skuldergördel och bröstben. Vissa ormar har speciellt utvecklade fjäll för att klättra, simma, hålla kvar byten eller för att lättare kunna gräva. Ormens fjäll hjälper också till att identifiera vilken art ormen tillhör, genom plåtarnas antal och fjällens olika former och delningar.
Ormarnas mun är formad så att de kan sträcka ut tungan utan att behöva öppna hela munnen. Överhuden skyddar djuret mot skadlig inverkan från omvärlden.
Allmänt ligger deras utbredningsområde mellan 63° nordlig bredd och 43° sydlig bredd. En del arter förekommer i flera av de nämnda habitaten.
Det finns arter som lever på land eller under jorden, arter som lever i vatten i både salt- och sötvatten och arter som lever i träd. Ormar har bara tre sorters ben : ben i kraniet , ryggkotor och revben. Störst bland ormarna är Nätpyton som kan nå en kroppslängd på nära 10 meter. De har smal kropp och cylindrisk kroppsform. Ormarna är växelvarma och köttätare , och vissa är kannibaler , det vill säga de äter individer av samma art.
I Sverige förekommer arterna huggorm Vipera berus , snok Natrix natrix och hasselsnok Coronella austriaca. Trots det finns det ändå ormar i till synes ogynnsamma regioner som öknar och bergskedjor. Arterna i familjen maskormar är bara 15 centimeter långa. Det kan vara runt, ovalt, nästan trekantigt eller ha formen av ett toastbröd. De områden där det finns många olika resurser och ett flertal ekologiska nischer har det största antalet ormarter.
Den nordligaste arten är huggormen , som förekommer i Skandinavien , och den sydligaste är Bothrops ammodytoides som lever i Patagonien. Till exempel är honor av huggormen Vipera berus mer brun- eller rödaktiga än hanar och honornas mönstring är inte så tydlig.
Museet forskar
Även vad gäller tvärsnittet finns skillnader. Könsdimorfism förekommer hos ormar i sällsynta fall. Den största artrikedomen finns därför i tropikerna. Kroppslängden varierar kraftigt mellan olika ormar.